I s\u00e4songens avslutande avsnitt talar Kristina och Sven om att f\u00f6rs\u00f6ka. Att skriva \u00e4r att unders\u00f6ka n\u00e5got och man vet s\u00e4llan var det ska sluta. Hur ska man hantera k\u00e4nslan av att misslyckas?<\/p>\n
Kristina \u00e4gnade stora delar av f\u00f6rra sommaren \u00e5t att skriva ett tal d\u00e5 hon skulle ta emot Selma Lagerl\u00f6fs litteraturpris. Det blev m\u00e5nga versioner, ett st\u00e4ndigt pr\u00f6vande av nya infallsvinklar, och i en oundviklig relation till tidigare pristagares tal. Samtidigt var det sommarlov, med matplanering och semesterplaner med familjen.<\/p>\n
Sven ber\u00e4ttar om de heta diskussioner som fanns vid k\u00f6ksbordet i hemmet i ett socialt spel med olika argument som v\u00e4nde hit och dit. Ett slags seminarium vid arbetarnas k\u00f6ksbord. Detta pr\u00f6vande av \u00e5sikter har Sven tagit med sig i livet.<\/p>\n
Det finns en mytbildning om den sk\u00f6ra och utsatta konstn\u00e4ren. Kulturmannens tal om sin egna sk\u00f6rhet \u00e4r inte alltid s\u00e5 trov\u00e4rdig. Vad inneb\u00e4r kroppslig och sj\u00e4lslig sk\u00f6rhet och att vara utsatt p\u00e5 riktigt?<\/p>\n
Tack alla som lyssnar! Hela s\u00e4songen av Hemmafru spelades in i slutet av januari, innan utbrottet av Coronaviruset.<\/p>\n