ensamheten värst
”Ska ringa kommunen imorgon,
hoppas på hjälp, finns ingen att leja,
hur ska jag göra,
hjälp mej.”
Siri Johansson, född 1918, levde som hemmafru i ångermanländska bruksorten Husum. När hennes make dör 1990 började hon skriva dagbok, kanske som ett sätt att fylla tomrummet som uppstått. Hon skrev dagligen under sina 20 sista år i livet.
Boken består av hennes anteckningar från 1992 till 2010.
Vi får en bild av hur livet ser ut för en helt vanlig äldre dam, med inblickar i ensamhetskänslor, äldrevård och servicehus, läkarbesök och närstående dödsfall.
Och den eviga längtan efter att barnen och barnbarnen ska komma på besök.
Siri Johansson virkade nästan varje dag under hela sitt liv. De många dukar hon lämnade efter sig togs tillvara av sonen och konstnären Sven Teglund, som målat av virkningarna i akvarell.
Vid 91 års ålder får Siri en stroke då hon sitter och skriver i dagboken. Det blir hennes sista anteckning och hon avlider några dagar senare.
”Fantastisk bok. Motsatsen till Lars Noréns dagböcker.”
Fredrik Wikingsson
”Årets vackraste bok.”
Elin Ruuth, VK
”Boken som går under huden på hur det är att vara gammal i Sverige.”
Anna Andersson, Aftonbladet Kultur
”Dagboken har blivit emblematisk för vår autenticitetsknarkande tid: Lars Norén, Johanna Ekström och Karl Ove Knausgård. För att nämna några. Men ytterst sällan förmedlas vardagstankar från någon sprungen ur arbetarklassen. När det väl sker kan det bli en skräll.”
Anneli Jordahl
”Att läsa ensamheten värst är som att lyssna på minimalistisk musik – ett tema upprepas i oändlighet, och när man har kommit över den inledande otåligheten inträder ett närmast hypnotiskt tillstånd.”
Tomas Dur Fläckman, Tidningen Vi
”Siri Johanssons dagbok är ett kraftfullt politiskt statement. Se den här människan, viskar boken. Att ta del av den är omskakande, men aldrig på ett påträngande sätt.”
Björn Kohlström, Bernur
”Länge har vi intresserat oss för hur vi ska bli så gamla som möjligt. Kanske har vi nu äntligen börjat intressera oss för hur det är att vara gammal också. Det är en samhällsfråga som i allra högsta grad måste upp på agendan. Sven Teglund förvaltade sitt arv väl.”
Sara Strömberg
”Ensamheten värst liknar ingenting jag tidigare läst. Eller jo, om jag läser en eller ett par sidor är genren välbekant: en ganska rapsodisk, ibland nästan telegramartad dagboksprosa. Men läst från pärm till pärm är det ändå något helt annat, något mycket mer.”
Ingrid Bosseldal