Vi berömmer någon för att vara uppstyrd. Vi ber om att få en kort avstämning med våra partners och går frivilligt runt med stegmätare. Vi använder ord som semesterschema och sömnkvalitet. Man kan gnälla över det inrutade livet, men det är ändå som om vi väljer det självmant. Vad är det för krafter som påverkar oss?

Det är som om vi är förtrollade av ett mystiskt väsen – likt en älva eller spöke eller ett drömlikt moln – som får oss att övervaka, mäta och spegla oss själva. Ingen kommer undan. Om detta handlar Anders Teglunds femte soloskiva Piano Optikos, som är ett musikaliskt syskon till boken Slavdrivaren (2023).

Det är till stora delar romantisk musik, både till klang och innehåll, där det vackra och ljusa kontrasteras med det mörka och hotfulla. Kompositionerna består av rörelser som vill någonstans, men som sällan når fram. Det är strävan i sig som är det utövar sin dragning på oss. Musiken söker sig mot en öppning, som ibland uppenbarar sig, och ibland inte.